Vändpunkten

En speciell upplevelse eller ett möte med någon som förstår kan förändra så mycket. Plötsligt känns allt annorlunda och hamnar i ett helt nytt ljus. Nya tankar och drömmar dyker upp och ger kraft att ändra riktning – att vända om.

Några vändpunkter

Att hitta något som verkligen engagerar och som man kan lägga sin kraft på kan vara det som hjälper vissa att vända en jobbig situation till något positivt.

Brev

  • Jag fick bättre självförtroende för varje dag

    Jag går i karate och alla mina förra kompisar trodde att jag började för att jag ville slåss. Men jag hatar att slåss. Jag började i karate för att jag ville försvara mig mot alla som mobbade mig. Jag hade jättedåligt självförtroende, men när jag började i det så fick jag bättre självförtroende för varje dag som gick och så har det varit i tre år.

    Cornelia
  • En häst som jag älskar

    Jag har en häst som jag älskar. Det är han som gör att jag tar mig igenom dagarna, utan att må dåligt. Jag tror att detta gäller med alla intressen och det gör att de flesta tar sig igenom dagarna…

    Tove

Några av breven är från elever som själva varit med i rasistiska eller kriminella gäng, men som lyckats ta sig loss.

Brev

  • Jag ska ta tillbaka min rättighet till att leva

    Jag var rejält på lyset och gick och sjöng för mig själv på väg till en fest. Jag vände mig om och såg en mörk gestalt. Han höjde sin högra arm och slog mig med nåt i huvudet. Och nu såg jag ingenting … Sen den kvällen har mitt liv gått åt helvete. Jag missade ett helt år av skolan och började komma in i dom kretsarna man själv var rädd för förut. Jag testade droger, jag blev kriminell … Jag gömde mig för verkligheten i två år. Nu så sitter jag i fosterfamilj, har gått på avgiftning och har inte längre kontakt med mina förra så kallade ”kompisar”. Jag ska ta tillbaka min rättighet till att leva. Tack!

    Anonym
  • Med facit i handen är jag glad

    Själv gick jag upp ur gropen innan den blev alltför djup. Men det var på grund av mina vänner, bröder, mamma, pappa, ja alla nära och kära. Jag hatade dom då, men nu med facit i handen är jag glad för vad de gjorde. Jag är inte stolt över det jag har gjort men jag kan inte ljuga för mig själv och säga att det aldrig har hänt.

    Anonym
  • Längtade efter kärlek

    Jag kände igen mycket av det ni pratade om eftersom jag själv missbrukat, varit punkare och haft mycket problem. Alla trodde att jag skulle ta död på mig själv, ingen kunde tro att jag nu skulle sitta här med de bästa betygen man kan få och vara lycklig. Allt för att jag hittade någon, min nuvarande pojkvän, som visade mig att jag var värd att älskas. Jag kan dock inte hålla med om att metoder som innebär att man skickar bort personen är bra, kanske i visa fall – men inte i alla. Jag blev skickad till psyket och fick sitta där tills jag bevisat för dem att jag inte var psykiskt sjuk utan bara längtade efter kärlek.

    Anonym
  • Kände egentligen ingenting

    Jag kände egentligen ingenting under den ”hemska” perioden i mitt liv. Alla känslor kom efteråt.

    Ida

BÖRJADE HITTA KÄNSLOR

Under tio års tid bestod Patrik Pelosios liv av våld och droger. Han fick tidigt ett rykte om sig att vara en talangfull slagskämpe och handplockades av ledare inom den organiserade brottsligheten i Stockholms under värld, där han gjorde karriär som kriminell. Men så en dag fick han nog. Kärlekens kraft gav honom modet att våga kliva av när det gick som snabbast.

En dörr hade öppnats inom honom och han började hitta känslor som han inte visste om att han hade. Han insåg att han hade hittat kärleken. Han ville ha mer av den. Han ville inte gå tillbaka till den värld av hat som han hade levt i innan. --- Tyst upprepar han löftet. Flera gånger.

”Allting upprepas i en ond spiral.
Jag ska stoppa denna ondskans spiral,
jag ska bryta denna brutala cirkel av hat.
Mina barn ska växa upp i kärlek.”
Han böjer sig fram och pussar Alexandra på pannan
och märker att hon har somnat.
/ Ur boken ”Jiddra inte: hellre ökänd än okänd – en sann berättelse”
av Patrik Pelosio

Brev

  • Jag var inte sådan

    Jag var lite nazist. Jag umgicks med ett gäng i min ålder och vi tyckte det var roligt. Vi lyssnade på nazistmusik och drack öl. En dag när vi var ute och festade kom det en utländsk familj som började skrika och anklaga oss för en massa saker vi inte gjort. Vi började slåss. Det hela slutade i polisförhör. Då kände jag att det gått för långt. Jag läste om Hitler och förintelsen och började förstå vad jag höll på med. Jag var inte sådan. Jag tog avstånd från mina ”kompisar”. Jag blev hotad av dem och vågade inte gå ut. Jag polisanmälde hotet men polisen brydde sig inte. Efter två, tre veckor av tidiga kvällar så ringde han som blev ledare efter mig i nazzegänget och sa att han var ledsen för det dom gjort och ville bli kompis med mig igen. Jag sa: på ett villkor – att du lägger av att vara nazist. Det ville han inte. Vi är nu sams men långt ifrån att vara kompisar.

    Anonym

Nu fick det vara slut. SLUT!

Så här beskriver Carl Wennerstrand från filmen ”Att hata andra som sig själv” den händelse som fick honom att känna att nu ville han bort från nynazismen:

Fem killar valdes ut och fick varsitt vapen. Det var mycket högtidligt. Men då, just då, insåg jag att jag inte ville vara med längre. Nu kunde jag inte hålla på och låtsas att jag tyckte det var en sjysst aktion och fortsätta hjälpa till med planeringen. Jag ville ju inte att rånet skulle bli av. Och jag ville absolut inte vara med om att vi sköt på människor. Nu fick det vara slut. SLUT!

Fast hur skulle jag kunna smita? Det fanns bara ett sätt – att packa och sticka iväg, helst så fort och så långt bort som möjligt. Men hur? Och vart? / Ur boken Vända livet av Carl Wennerstrand m.fl.