Resan

Var och en gör sin egen resa genom livet. Men vad händer när resan inte blir som man tänkt sig? Vem ser och hjälper den som är på väg åt fel håll? Vem stödjer den som kommer ensam till en ny plats i livet? Och hur känns det att hamna vid sidan av den väg man helst velat ta?

Att söka stöd och gemenskap – men hamna fel

När tillvaron känns hopplös behöver man stöd och gemenskap. Känner man sig tillräckligt vilsen och hjälplös så tar man kanske första bästa chans som råkar dyka upp, det spelar inte så stor roll från vilket håll hjälpen kommer eller vilket gäng man hamnar i. Bara man blir sedd och bemött med respekt.

Det fanns andra sätt att bli någon…

– Och du, vad fan har du hittat på nu?, röt pappa med stirrande blick. Ett brev från polisen hade berättat att Patrik var anmäld för ”Tillgrepp av fortskaffningsmedel”. Pappa slog ut med armarna så att vinflaskan åkte i golvet med en krasch. Mamma började gråta och försökte lugna ner honom genom att lägga en hand på hans arm. Men det var lönlöst. Hon fick en snabb smäll i ansiktet.

Köttfärslimpan hade kallnat, Patrik lämnade köket och gick in på sitt rum. Han la sig på sängen och blinkade snabbt med ögonen några gånger för att mildra den ilande känslan som tryckte vid näsroten. ---

Patrik hörde skrik. Att gubben aldrig kunde hålla käften. Kunde inte allt jävla jidder bara sluta? Han kände att allting var hans fel eftersom farsan fått reda på skiten med båtstölden. --- Han hade en klump i magen. Men i morgon skulle det vara som om inget hänt, det visste han. Så länge han kunde minnas hade han fått medla, förhandla och vara uppmärksam på olika stämningslägen så att han kunde förhindra en katastrof. Han hade lärt sig tolka människor och kunde se utbrott innan de kom. Men det lämnade någonting rastlöst inom honom. En oro, en ilska. Han kunde aldrig slappna av. ---

Skolan behövde han inte längre. Där kände han sig bara dum. Bokstäverna och siffrorna flöt ihop till en jävla sörja. Han hade försökt. Läraren verkade tro att han ville vara lustig när han läste fel och det vägrade han tolerera. Det gällde att aldrig bli nedtryckt, aldrig förnedrad, kunde man inte skriva fick man hitta andra vägar. Det fanns andra sätt att bli någon. --- Fotbollen behövde han inte heller. Där hade han haft bra polare och känt sig som en i gänget. Det fanns vuxna som uppmuntrade och verkade bry sig. Men allting hade förändrats när de började med elvamannafotboll och skulle spela seriespel. Den nya tränaren kunde verkligen fotboll och från och med nu var det bara resultat som gällde. Killarna delades upp i ett A- och ett B-lag. De flesta av hans vänner hamnade i A-laget. Inte Patrik. Han hade tydligen inte tillräcklig talang. Han separerades från sina kompisar. Glädjen försvann.

Han skulle aldrig mer tillåta att någon svek honom. Det finns bara en väg att gå, inga alternativ. Han skulle bli en gangster. En fucking grym jävla gangster som tjänade grova pengar och fick respekt. Pluggisarna skulle få se Patrik Pelosio slå dem med råge. Farsan skulle få se. Fotbollssnubbarna skulle få se. / Ur boken Jiddra inte: hellre ökänd än okänd – en sann berättelse av Patrik Pelosio

Brev

  • Man bryr sig inte om vems arm det är

    Jag tror det är en slump hur livet blir för en person som hatar allt och alla, inte minst sig själv. För när man är där, längst ner i svarta hålet, så tror man inte att det går att klättra upp och om någon då har en tillräckligt lång arm för att nå ner tar man den chansen för hoppet har återväckts. Man bryr sig nog inte om vems arm det är. ”Gäng” eller en idrottslig organisation spelar inte så stor roll för det är samma känsla som väcks inom en. Jag tror det är själva kärnan inom gemenskapen som man är ute efter. Tyvärr upptäcker man för sent om det är äkta eller ej.

    Anonym
  • För att visa att man duger

    Jag kommer själv från en familj där kärleken har varit och är stor. Jag har tre äldre systrar som är väldigt framgångsrika. Själv började jag med droger vid tolv års ålder och har även sysslat med andra kriminella aktiviteter. Jag är nu 17 år och bor på ett behandlingshem och har fått hjälp ur drogerna och kriminaliteten. Jag har bott här i två år och är nöjd med livet och ser det bara som en erfarenhet!

    Jag tror ändå att problem i hemmet är en utlösande faktor. --- Att behöva se andra lyckas med saker som man själv har svårt med. Sådant i yngre ålder tror jag gör så att man tar klivet ut i kriminalitet för att visa att man duger till nåt.

    William