Livet

När livet förändras ser man mycket med nya ögon. Plötsligt blir något annat viktigt än det man tidigare la all sin energi på.
Både man själv och människorna runtomkring en får ett helt nytt värde.
Men det kan vara svårt att finna sin plats i det nya livet.

Vad hände sedan?

Hur blir livet för den som tagit sig tillbaka efter en period av mörker och problem? Här kan du läsa ett par intervjuer, med Carl som lämnade nynazismen och med Patrik som avslutade sin kriminella karriär. Det är ingen lätt väg att gå, men med hjälp av kärlek, vänner och eget engagemang har de ändå lyckats att så småningom skapa sig ett liv som ger dem glädje och gemenskap. Ett liv som känns väldigt meningsfullt – inte minst därför att de nu kan hjälpa andra som befinner sig, eller riskerar att hamna, där de själva en gång var.

Mitt liv efter nynazismen

Carl Wennerstrand, som du kan följa i filmen ”Att hata andra som sig själv”, var nynazist och levde mitt i hatet. Hatet och våldet kom att styra hela hans liv. Men han fann till sist en väg ut ur detta. Numera ser hans liv helt annorlunda ut och han har kommit till insikt om vad som förde honom in i den onda cirkeln och hur han i dag kan hjälpa andra som hamnat där.

Läs mer
Stäng

Vad var det främst som fick dig att besluta dig för att kliva av?
– Insikten att jag var en exakt kopia av den människa jag hatade mest – min egen styvfar.

Vad var det svåraste med att bryta med gänget och nynazismen?
– Den totala ensamhet jag kände. Jag hörde inte hemma någonstans. Jag hade inte en aning om hur den ”vanliga världen” funkade, allt jag kände till var min ”Vit makt-värld” där allt – precis allt – kretsade runt hatet. Men nu gällde plötsligt helt andra spelregler, andra sätt att kommunicera med och bemöta människor.

Hur var den närmsta tiden efter avhoppet?
– Jag fick en bussbiljett till Kalmar och namnet på en kontaktperson inom socialtjänsten som hjälpte mig att hitta en bostad där. Till en början satt jag bara ensam i lägenheten. Jag var rädd för att gå ut och funderade stundvis på att ta livet av mig. Jag såg ingen framtid. Men så mer eller mindre tvingade socialtjänsten mig att börja studera på Komvux för att läsa in det jag missat i skolan. Jag hamnade i en blandad klass med både invandrare och svenskar i olika åldrar.

– Undan för undan märkte jag att invandrarna inte var alls så som jag trodde och att allt det som jag byggt upp mina värderingar och åsikter kring inte riktigt höll. Jag började också diskutera en hel del med några tjejer i klassen som var aktiva inom Grön ungdom, Miljöpartiets ungdomsförbund. Jag började känna ett engagemang för något helt nytt, något som inte byggde på hat.

Hur ser ditt liv ut i dag?
– Efter sju år som kommunpolitiker (med ansvar för Växjös integrationspolitik och barn- och ungdomspolitik) inom Miljöpartiet har jag nu lämnat politiken och ägnar mig åt olika typer av förebyggande arbete med inriktning på ungdomar. Jag känner ett starkt behov av att få göra nytta inom det område jag är ”expert” på, dvs. frågor kring ungdomar, våld, hat och droger. Det blir föreläsningar på skolor, utredningar, seminarier för blivande behandlingshemspedagoger m.m. Jag har också varit anställd av EXIT där jag hjälpt andra som velat kliva av. Numera arbetar jag vidare med detta ideellt och har kontakt med ett antal ungdomar som är på väg att lämna olika destruktiva gäng. Jag brinner för detta, att få hjälpa andra som fastnat i den vånda jag själv en gång upplevde. Och så har jag en egen familj med fru och fyra barn!

Vad tror du det var som gjorde att du gick med just i nynazisterna?
– Det var den typ av grupper som råkade finnas där jag hamnade, dvs. på olika mindre orter. Jag flyttade ju en del under min uppväxt och när jag kom till en ny och främmande plats så kändes det tryggt att söka upp sina likar. Men det kunde lika gärna ha varit en helt annan typ av gäng jag hamnat i, om de råkat vara mer lättillgängliga.

Vad är det främst som du tycker att skola och samhälle missar när det gäller att motarbete främlingshat?
– Allra värst är det tysta medgivandet, när man väljer att inte se de individer som har problem. Ett annat misstag är att bara se problemet, men inte människan. Ungdomar behöver någon vuxen att vända sig till, någon som har tid att tala med dem och som de kan anförtro sig åt och lita på. Någon som bryr sig om hur de faktiskt mår.

Om du tänker på familjen och vännerna kring någon som går med i nynazisterna eller i andra ”hatgäng”, vad skulle du råda dem att göra?
– Att hålla kontakten med den personen, inte ta avstånd utan förklara att ”jag ogillar det du gör, men inte dig”. Genom att finnas där kan man ge stöd och påverka.

I dag arbetar Patrik Pelosio som uppskattad föreläsare och konsult mot våld, droger och rasism. Här föreläser han på en högstadieskola tillsammans med Emerich Roth.

Från kriminell värsting till ett engagemang mot våld och droger

Patrik Pelosio hamnade tidigt i en spiral av brottslighet och våld. Han var den talangfulle värstingen som värvades till organiserad brottslighet och arbetade som kriminell indrivare och torped åt tongivande ledare i Stockholms undre värld. Under tio års tid bestod hans liv av våld och droger. Men på ett behandlingshem kom han i kontakt med en person som lyssnade på honom och gav honom redskap att förändras. Långsamt började han vända sitt liv och till sist lyckades han lämna det kriminella bakom sig.
I dag arbetar Patrik Pelosio mot våld och rasism och har hållit över tusen föreläsningar på skolor runt om i Sverige, ofta tillsammans med Emerich Roth.

Läs mer
Stäng

Hur blev den närmsta tiden efter avhoppet?
– Att hoppa av låter enkelt. Men att hitta sig själv och bygga upp ett nytt liv är en lång och arbetsam process. Jag tillbringade 2½ år på behandlingshem där jag fick hjälp med att komma till insikt om varför jag hamnat snett och hur jag kunde ta mig ur det. Det blev många promenader, terapi både i grupp och enskilt, övningar i frigörande andning osv. Långsamt kom jag i kontakt med mina egna känslor och kunde börja se livet från en annan sida, det materiella blev mindre viktigt och känslorna mer betydelsefulla.

Vad var det svåraste med att avbryta din kriminella karriär?
– Flera saker var svåra när jag lämnat behandlingshemmet. Jag hade ekonomiska problem eftersom jag dragit på mig stora skulder. En stor del av mina inkomster gick under flera år till Kronofogden och jag fick leva på existensminimum tills mina skulder var betalda. Jag fick också fortsätta att jobba mycket med mig själv för att komma till rätta med mina missbruksproblem, min ilska och mitt hat.

Hur ser ditt liv ut i dag?
– Jag har en egen familj med sambo och två barn. Dessutom har jag två fostersöner som nu flyttat hemifrån. Jag är i dag engagerad på många plan, men den gemensamma nämnaren är att jobba mot våld, övergrepp och droger.

Bland annat arbetar jag som föreläsare, konsult, författare och reporter. Jag är även aktiv inom politiken och sitter med i Fritidsnämnden. Så det är fullt upp.

Vad tror du var den starkaste
orsaken till att just du blev kriminell?

– Jag växte upp i ett hem utan trygghet och var ständigt rädd.

Vilken nytta har du av dina egna erfarenheter i ditt yrke i dag?
– Jag förstår de barn och ungdomar som lever under ”krigshot” därhemma. Jag vet vilken rädsla och osäkerhet de känner, när som helst kan det smälla till. De kan aldrig koppla av utan måste ständigt vara på sin vakt. Sådant är nästan omöjligt att förstå om man inte upplevt det själv. Genom att jag förstår blir det också möjligt för mig att nå fram och påverka.

Vad är det främst som du tycker att skola och samhälle missar när det gäller att hjälpa de barn som i dag har det som du hade det?
– Det finns i Sverige i dag ca 385 000 barn som lever i hem med föräldrar som på grund av missbruk, psykisk sjukdom eller annat inte kan ge sina barn en trygg och kärleksfull uppväxt. Dessa barn lever med en ständig rädsla och blir lika skadade av detta som de krigsskadade barn som fått trauman efter upplevelser i samband med de hot och det våld som de tvingats utstå under krig. Socialtjänsten, BUP (barn- och ungdomspsykiatrin), specialpedagoger m.fl. kan kanske hjälpa 12-13% av dessa barn, men resten finns det inte resurser för att hjälpa – och i många fall är det ingen som känner till hur dessa barn verkligen har det hemma.

Om du tänker på familjen och vännerna kring någon som går med i ett kriminellt eller rasistiskt gäng, vad skulle du råda dem att göra?
– Försöka att skapa en nära relation till den personen och bygga upp ett förtroende. Utan tillit går det inte att påverka någon. Många är osäkra på hur de ska agera och rädda för att blanda sig i – tänker att det är samhällets ansvar att hjälpa de ungdomar som hamnar snett. Men någon kraftfull hjälp från samhället finns egentligen inte att tillgå. Så mycket hänger på att någon i omgivningen ställer upp.

Tillsammans med frilansjournalisten och filmaren Theodor Lundgren har Patrik skrivit boken Jiddra inte – hellre ökänd än okänd, där han berättar om sin uppväxt och sin tid som kriminell. Se också sajten www.jiddrainte.se där du kan läsa mer om vad Patrik Pelosio arbetar för i dag.