Förintelsen

Vad hände under Förintelsen? Hur kunde detta ske? Vem eller vilka bar ansvaret? Vad hade kunnat förhindra det som hände? Och vad kan förhindra att det någonsin sker på nytt?

Tillbaka där det skedde

För en tid sedan reste några ledare från Fryshuset tillsammans med Emerich Roth och ett trettiotal ungdomar till Auschwitz i södra Polen för att besöka resterna av koncentrationslägren Auschwitz I och II (II = Birkenau). Gruppen hade förberett sig noga inför resan genom att läsa böcker, lyssna på föredrag m.m.

Det var en blandad grupp med ungdomar som var med på resan, alltifrån engagerade gymnasieelever och ättlingar till Auschwitz offer till före detta skinnskallar. En av de ungdomar som var med var Erik. Här kan du läsa delar av en uppsats där han beskriver hur han upplevde resan.

En resa – Auschwitz

Jag är nyligen hemkommen från en studieresa till Auschwitz, staden i vilken 1,5 miljoner oskyldiga människor mördades på några få år. Vi flög ner till Wien där vi bytte till ett mycket litet plan som tog oss till den gamla huvudstaden Krakow i sydvästra Polen, fem mil öster om Auschwitz.

Läs mer
Stäng

Dagen efter bar det iväg i bil till Auschwitz. Landskapet var mycket vackert, det låg där stilla och gåtfullt som om inget hade hänt de senaste hundra åren. Hästkärror och tanter i hucklen. Det var verkligen som på film, nästan onaturligt lugnt. Lugnet var behagligt men ändå skrämmande. Själv tror jag att det är främst just sådana här små sömniga samhällen som kan förvandlas till rena helveten med mord och plundringar, inte i första hand hektiska storstäder. Därför kändes lugnet lite falskt och onaturligt. Det var en stark känsla jag hade som är svår att omvandla till ord. Men samtidigt var det en idyll.

--- Folket verkade leva ett ganska händelsefattigt men behagligt liv, men det var något som inte stod helt rätt till. Det var lite för lugnt. Konstigt nog kändes det som om det var som jag föreställt mig, detta lugn på ytan medan det under ytan kan ske de hemskaste saker.

Medan vi passerade järnvägsspår och lugna byar fick vi höra historier från de vuxna. Det sägs att befolkningen i området faktiskt inte visste exakt vad som försiggick i Auschwitz, trots att lägret bara låg några mil bort, det var en punkare och före detta nazist som gick omkring i en anarkistjacka.

--- Det verkade vara en bra grupp på många sätt men det bästa var nog att vi alla fått chansen att se ett koncentrationsläger tillsamman med någon som upplevt dess fasor. Den chansen får inte många och dessutom är den snart helt borta.

AUSCHWITZ I

Så kom vi då fram till det första och ursprungliga Auschwitzlägret och visningen började med att vi fick se en kort film på engelska om Förintelsen. Det var i princip inget man inte hade sett, men känslan var givetvis helt annorlunda när biosalongen befann sig ett stenkast från platserna där dessa hem ska bilder tagits … Det jag fäste mig särskilt vid på filmen var minerna hos de judar som räddades av ryssarna och amerikanerna. Det var ingen glädje över räddningen direkt. Antingen var de stackars benranglena för trötta för att uttrycka några som helst känslor, men jag tror snarare att de sett människor begå så mycket fruktansvärda saker så att de undrade över om det finns någon mening med någonting längre.

Det hemskaste var att se alla de barn som sakta stultade ut mellan taggtrådsstängslena hand i hand. Oskyldiga barn som fått växa upp till stor del separerade från sina mördade eller försvunna föräldrar, barn som har fått skåda något av det grymmaste vi känner till och dessutom utsatts för det. Någon frågade sedan Emerich vad det blev av dessa barn, som borde vara i 65-årsåldern nu [uppsatsen skrevs 1999]. Han sa att de flesta bor i samma område eftersom de adopterades av folk runt omkring, många har också kontakt med varandra. De känner att ingen annan kan förstå dem och har i stort sett samma mening om sina liv: ”Vi önskar att vi aldrig blivit räddade” … Det är hemskt att ha det i åtanke när man på film ser dessa barn tåga ut som ”fria” från koncentrationslägret.

Vi fick sedan en ung kvinnlig guide som pratade utmärkt engelska, hon såg mycket judisk ut. Vi gick fram till porten över vilken de kända orden ”Arbeit macht frei”, arbete gör dig fri, vakade. Vilken lögn! tänkte jag. --- Vi fick förklarat för oss att detta var ett arbetsläger, här fanns inga gaskamrar och den vanligaste dödsorsaken hade varit när fångarna sprungit mot det läskiga elstängslet och dött för att slippa lidandet. Det hade tydligen hänt att vakter ibland tvingat fångarna att springa mot elstängslet för att då få en chans att skjuta dem. Då fick de belöning eftersom de ”hindrat ett rymningsförsök”.

Detta arbetsläger bestod av 16 stycken tvåvåningsbaracker varav några gjorts om till museum. Här hade man samlat det som tyskarna lämnat efter sig och aldrig hunnit ta vara på. Det var tydligt att de inte lät något gå till spillo, det gällde ju att suga ut så mycket som möjligt ur judarna. Här fanns berg av glasögon, kastruller, rakborstar, skor och resväskor. På resväskorna stod det vem de tillhörde innan de STALS och stod uppställda som gravstenar i hundratal. Alla dessa tillhörigheter som varit så speciella för och älskade av så många olika människor, bara bortrövade av ett gäng nazistiska barbarer. Men det värsta av allt var nog allt hår som sparats. Ett halvt rum med hår som tappat färgen efter 50 år i glasmontern. Där låg vackra och noggrant knutna flätor som kvinnor säkert sparat på i åratal innan de blev bryskt avklippta på fyra sekunder.

Lägret var litet, vilket faktiskt gjorde mig besviken, jag hade väntat mig ett jätteläger bakom den världskända porten som vi kom in genom. Men trots det lilla utrymmet hade tydligen 20 000 fångar hållits här samtidigt, när trycket var som störst”. Man kan ju tänka sig vilka problem det medförde för de stackarna som skulle få plats i barackerna. Det mest skrämmande tycker jag ändå var de dubbla elstängsel som omgav hela området. De var utformade på ett sådant systematiskt och noggrant sätt att möjlighet till rymning faktiskt inte fanns. De såg verkligen skräckinjagande ut.

Guiden berättade många historier och visade bilder på lägret från ”tiden”. De hemskaste historierna var om en viss Dr Mengele som utförde medicinska experiment på små barn, helst tvillingar. Han kunde t.ex. spruta in olika syror i den ena tvillingens öga och sedan jämföra resultatet med den andra. Han ville göra bruna ögon blå, det var ju idealfärgen.

Efter kriget undersökte man om tyskarna inte trots allt funnit något svar på olösta frågor, ett botemedel mot någon sjukdom kanske. Men det enda anteckningarna bestod av var saker som hur länge ett nyfött barn överlever utan mjölk från sin mamma … Jag skulle kunna berätta fler historier som jag fick höra …

Jag kunde verkligen inte förstå.

Guiden nämnde siffror och annat men det blev till slut för mycket. Jag kunde verkligen inte förstå. Det var frustrerande och man kände sig dum, samtidigt som jag fick en känsla av att jag inte utnyttjade den här chansen jag fått genom att tänka tillräckligt koncentrerat på det jag såg och hörde. Jag märkte dock liknande reaktioner hos de andra ungdomarna.

Vårt samtal handlade mycket om vad man kan göra som medmänniska.

Emerich tog det hela lugnt, han sa att man måste ha varit där för att förstå det och att jag skulle få grepp om det hela när jag fått lite distans till allt. Själv blev jag förvånad över hans styrka i detta läge som borde vara pressat för honom, men han sa bara ”det här är inte mer än tomma baracker för mig”…

Lennart var en annan man, i 40-årsåldern, som var med. Hans mormor och morfar hade dött i lägret men hans mamma hade överlevt. Hon hade dock skämts så för sin bakgrund och aldrig pratat med sina barn om det. Han är tydligen troende jude, och jag såg att han var nära att bryta ihop flera gånger. Han hade tydligen oroat sig för den här resan oerhört mycket och varit nära att hoppa av flera gånger. Att hans mamma skämts så för sitt ursprung för mina tankar till historier som jag hört om min judiska farfar som dog när jag bara var ett år. Han hade vetat att han och hela familjen med min pappa och min faster skulle hamna direkt i döden precis som norska judar gjorde, bara Hitler fått för sig att invadera Sverige också. Så nära var det att jag aldrig kommit till! Hur som helst hade min farfar uttryckt glädje när jag föddes och han fick se att jag inte liknade honom själv, ingen stor näsa och mitt hår var blont. Tänk att skämmas så! Fruktansvärt!

Det sista vi fick se var krematoriet med de ugnar som rekonstruerats, men efter fem timmars vandring var jag alldeles slut, såväl psykiskt som fysiskt. Den person av ungdomarna som jag kom nära var en flicka i nittonårsåldern som jobbat en del med Emerich innan och detta var hennes tredje resa ner till Auschwitz. Hon fungerade lite som extra guide. Det var bra att fråga någon som såg det hela ifrån något som liknade mitt perspektiv. Hon var enkel att prata med. ---

På kvällen hade vi en livlig diskussion i konferenssalen på hotellet. Emerich inledde med att fråga vad vi tyckte om det vi sett, men samtalet vände tämligen snabbt över till dagens Sverige och invandrarfrågor. Det var nog inte fel ändå, att vi hittade kopplingar mellan det vi sett och de problem vi har här hemma i dag.

Efter diskussionen fastnade jag i trapphuset med Emerich. Det är nästan lite läskigt att stå och prata med honom ensam, hans ögon säger att han har sett mer än han vill och behöver och man känner sig okunnig, men han utstrålar lugn. --- Vårt samtal handlade mycket om vad man kan göra som medmänniska. Att tänka på andra och våga avstå sådant man har för andras skull. Jag fick veta att jag har en viktig roll i detta sammanhang därför att om jag, som kommer från ”de bästa” förhållandena och har det mesta gratis kunde dela med mig skulle det nog kunna dra med många andra. Det var ett fint samtal. ---

Jag hade fått ett tips av en flicka i gruppen att det kan vara bra att skriva ner vad man känner när man är lite vilsen och konfunderad. Jag ville verkligen skriva ner vad jag tyckte om den här resan och om livet i största allmänhet men det jag skrev är mycket personligt och svårbegripligt för andra. Men jag erkände att jag verkligen inte kände mycket mer än frustration efter den första dagen i Auschwitz. Jag ville ju så gärna kunna sätta mig in i situationerna men jag kunde verkligen inte förstå.

AUSCHWITZ II

Nästa dag blev det tidig frukost, alla verkade påtagligt dämpade. Efter frukosten väntade taxibilar som skulle ta oss till det egentliga utrotningslägret Auschwitz II, eller Auschwitz-Birkenau. Jag hade sett på en karta att det var minst tjugo gånger större än det läger jag såg dagen innan och jag kände därmed att jag förstod bättre hur 1,5 miljoner människor kunde mördas här på kort tid.

Vi kom fram på några minuter och det första jag såg var tågrälsen som löpte in genom en port i vad man skulle kunna kalla tegelbyggnaden. Rälsen fortsatte sedan minst en kilometer i spikrak riktning in i lägret, den delade sig i tre delar vid den enorma grusperrongen som fanns uppbyggd för att ta emot de tusentals som anlände varje dag. Det var bland det mäktigaste jag sett.

Vi hade samma guide som dagen innan, hon tog med oss upp i toppen av huvudbyggnaden där vi fick utsikt över större delen av det enorma lägret. Även här fäste jag mig vid elstängslena som täckte hela området. Kilometer efter kilometer av detta höga och svårforcerade taggtrådsstängsel som såg precis likadant ut som det jag såg vid Auschwitz I. Men som om det inte räckte så stod var hundrade meter ett vakttorn som tydligen alltid var bemannat och rustat med strålkastare och kulsprutor. I de flesta fall brukar det finnas en möjlighet till flykt, men allt var här så otroligt utstuderat att en flykt i praktiken var omöjlig. Det är just en sådan känsla av hopplöshet som jag vet skulle kunna knäcka mig. Guiden berättade att 800 fångar lyckats fly, merparten under arbete ute på fälten, men att bara 110 överlevt – 110 av 1 500 000!

På detta enorma förintelseläger kunde det som mest finnas 120 000 fångar samtidigt, 7 000 vakter fanns där för att hålla ordningen. Något mer än hälften av alla byggnader som funnits var nerbrända av panikslagna tyskar som velat gömma sina brott, men mycket fanns också kvar. Vi besökte här baracker som vardera skulle rymma 30 utsvultna fångar. En hel barack, som inte var särskilt stor skulle rymma alla Södra Latins elever …

Det var ett enormt ställe med oändligt mycket att se och överallt stod skyltar med bilder på lägret på just den platsen för 55 år sedan. Det kanske mest speciella var att stå på perrongen och se på en bild där en tysk läkare står och pekar med tummen till höger och till vänster, signalerar till de nyanlända vart de ska gå. De friska pekar han åt vänster för, kvinnor, barn och gamlingar får gå till höger, där gaskamrarna omedelbart väntar. Medan han står där och bestämmer över liv och död visslar han och stampar takten till tyska musikstycken, berättar vittnen. Det var hemskt att stå där, precis där han hade stått, och se bilden. Det finns en historia om en mormor som sade till sin dotter att lämna barnet till henne. På så sätt skickades mormodern och barnet direkt i döden, medan mamman fick arbeta och kanske leva ett tag till. --- Av dem som kom med tågen skickades nästan hälften till gaskamrarna, familjer särades och man fick aldrig riktigt se vad som hände med dem som försvann bakom träden och sedan aldrig mer kom tillbaka. Efter att ha tittat igenom barackerna och fått de fruktansvärda livsvillkoren där beskrivna för oss, gick vi bort till de sönderbombade gaskamrarna. Här hade nazisterna verkligen gjort allt för att dölja morden. Guiden berättade hur alla som gick in i kamrarna fick kvitton på alla värdesaker de lämnade ifrån sig, allt för att undvika panik. Många trodde alltså att de bara skulle duscha när de lotsades in i kamrarna. När väl gasen började släppas in utbröt tumultet bland de två tusen som var inne i en kammare samtidigt.

De starkaste kunde klättra upp på andras ryggar för att få syre så länge som möjligt. Efter tjugo minuter levde dock aldrig någon. Nu användes andra judar för att utföra sysslor som inte passade SS-soldaterna. De fick ta sig in och bända loss alla kroppar, ta ut tandguldet och sedan släpa ut dem och in till krematorierna.

Efter att ha studerat ruinerna av gaskamrarna gick vi bort till de ängar där krematorierna stått. Där fanns även bilder på enorma likbål utomhus, vilket blev ett måste när dödstalet var som störst. Man hann inte med att bränna alla på normalt sätt. Jag gick sedan bort till stängslet och till ett av de hundratals vakttornen och tittade in. Det var som att titta in i ett tvåvånings lusthus. Det gick bara inte att förstå.

Vid den här tiden hade en del börjat bryta ihop och gråta, jag hade velat men kunde inte. Det var ofattbart. Bredvid dessa ängar fanns grunden till det stora huset där allt stöldgods förvarats. Som sagt slösade man inte bort något, det fanns högar med kammar och tandborstar. De enorma mängder guld och andra ädelstenar som också rövats bort får man däremot inte se någon skymt av. De sattes kvickt in på olika banker i Schweiz, berättade guiden, för att sedan hamna i gamla nazisters och olika länders samlade förråd av pengar, t.ex. Sveriges.

Vi vandrade långsamt tillbaka den långa vägen mot utgången och jag balanserade på spåret mot den skräckinjagande tegelbyggnaden. Väl framme där såg jag Lennart bryta ihop, det måste ha varit skönt för honom, han hade gått och hållit på det länge. Själv kände jag efter två dagar: Ingen sorg, ingen förståelse, bara förvirring MEN, en oerhörd vördnad och respekt för det mesta jag stötte på. Jag kände att jag inte bara såg allt från mitt eget perspektiv längre.

Men jag var fortfarande frustrerad och arg på mig själv för att jag inte kunde fatta. Jag kände förvisso starka känslor som sade mig en hel del men jag kunde inte omforma dem till ord. Inte ens inne i huvudet. Starkaste känslan fick jag när jag stod under ”Dödens port” där fullastade ånglok dragit in helt oskyldiga människor som aldrig bett om att bli förföljda, trakasserade, ifråntagna sina ämbeten och värdesaker, transporterade till ghetton och senare hit, till Auschwitz och till en säker död.

Så var det dags för avsked. Alla hade varit tillbakadragna denna förmiddag och nu började ungdomarna prata med varandra igen. Det kändes som alla accepterade alla och att vi därför kunde vara oss själva till 100 procent. Det var en fin känsla och jag ville verkligen inte åka. Resten av gruppen hade ytterligare en dag tillsammans. Men det var inget att göra, allt var bestämt. Vi tog oss snabbt hem och på planet kände jag att jag för första gången kunde föreställa mig de två läger jag sett som mer än tomma ödetomter. Sedan dess har bild efter bild dykt upp i hjärnan och särskilt nu när jag sitter och skriver detta.

Detta var andra gången som Emerich Roth arrangerade denna resa i samarbete med Fryshuset. Han har tänkt sig en resa till innan han lämnar över. Hur som helst kan världen inte vara nog tacksam för det han gör, när han skulle kunna känna endast hat, visar han bara kärlek och försöker göra den värld han inte kommer att stanna i särskilt länge till, mer dräglig för andra. Så gudomligt osjälviskt. Jag känner att för många av problembarnen som var med kan en sådan resa vara räddningen för deras liv. Jag såg verkligen hur de förändrades när de blev accepterade, bara under den enda dygn som jag var med.

Själv vet jag inte ännu på vilket sätt jag förändrats, men jag har vaknat. Mitt mål blir att sätta andra i första rummet. Det är något av det svåraste men viktigaste som finns.

/ Erik Adelsohn