13 år

Jag fyller 30 i år. När jag var 13 var jag illa ute. Min pappa var alkoholist, min mamma brydde sig inte och min syster hade flyttat hemifrån för att slippa allt. Året innan dess hade jag bytt skola, börjat spela innebandy i en klubb, skaffat nya vänner och blivit duktig i skolan. Allt var bra. Jag vet inte riktigt vad som ändrades. Jag blev tillbakadragen. Aggressiv. Mina två bästa vänner flyttade. Jag var ensam. Frustrerad.

Jag hittade gemenskap, både i verkliga livet och på nätet, i den nynazistiska rörelsen. Framförallt så bodde en äldre tjej någon kilometer bort, som jag och en kompis brukade hänga hos. Där fick vi cigaretter och hembränt. De bjöd på allt. Hon och hennes kompisar, några äldre nazistkillar, som sjöng vit makt-musik och heilade så fort vi började dricka. Och vi drack ofta. Jag blev snabbt påläst i nazistisk ideologi, historia och kultur, och fick en slags plats i gänget. Jag fick flickvän, vänner, något att göra och gemenskap. Mina föräldrar var glada att jag hade någonstans att vara, och jag för att slippa dem.

Under ett halvår blev jag mer och mer involverad i rörelsen. Som 13-åring togs jag för vuxen, fick vara med 20-åringarna och festa, hångla med äldre tjejer, umgås med äldre folk. Jag var någon.

En kväll gick det utför. Jag hade fått i mig något skit, någon dålig hembränt. Mina vänner, som inte ville bli fast för att ha bjudit och bryggt, lämnade mig nerkräkt i ett buskage i ett villaområde. Klockan var halv elva på kvällen, det var november och minusgrader. 

Min innebandytränare, som också var fritidsledare på fritidsgården som jag brukade vara på, var ofta ute och körde på kvällarna, för att hålla koll på oss ungdomar. Eller barn, menar jag. Jag var ju ett barn. Just denna helgen hade han hört om en stor fest där jag och några andra innebandyspelare skulle vara med på och bestämde sig för att köra en sväng och kolla hur det stod till. Han hittade mig på en bänk, gråtande, huttrande och ovetande om vad som hänt.

Vad jag minns härnäst är att jag, min innebandytränare och två andra fritidsledare satt med mig på fritidsgården hela natten, bryggde kaffe, bjöd på kakor, och pratade. Pratade om min pappa, min syster, min mamma, mina vänner, mitt drickande, mina åsikter, mina drömmar. En hel natt. Mina föräldrar visste inget, och vet fortfarande inget.

Måndagen därpå var första skoldagen på hela terminen som jag inte hade bomberjacka och kängor på mig. 

Idag jobbar jag som lärare och ser till att varje dag ägna tid och lust och energi åt mina elevers mående, deras livssyn och deras situation. Jag kanske kan hjälpa någon, som min tränare hjälpte mig. 

Tack.

Liknande berättelser

hatet.

Jag ska här med berätta varför jag valde att raka av mig håret och skaffa ett par stålskodda kängor. Jag är uppvuxen i ett hem präglat utav barnaga, fattigdom, alkoholmissbruk. Redan vid 13 års ålder så började jag anamma högerextrema åsikter.

Hoppas kunna hjälpa andra att lämna hatet

Jag har själv varit nynazist i fem, sex år och kände igen mig mycket i föredraget. Om en person inte får kärlek av sina föräldrar försöker personen finna det i något annat.

Att hata andra som sig själv

Carl Wennerstrand berättar om sitt liv som nynazist, vändpunkten och vägen tillbaka.

Hitler kunde ha stoppats redan i skolan …

Allt som sades om svaga förebilder och uppväxter utan kärlek tycker jag stämmer in på dem som finns runt oss i skolan som visar tecken på rashat m.m.